molnkulisserna

Jag gråter aldrig, och det gör så jävla ont. Vi gör så jävla ont, all skolångest, alla tidiga kvällar, vi, du, sommaren, tomheten, vivivi, dududu, alltalltallt. Men det känns som att du aldrig existerade, precis som alla andra, det känns som att vi var ett avlägset universum. Som att våra godnatt-sms, ditt huvud mot mitt bröst, saknaden och allt hejdåförlåtjagångrarmig inte existerade.
Tunneln blir en treminuters flykt, för att sen förvandlas till ett galler med lås och med bommar och med folk som vakar utanför. För cigaretterna och samtalen och te är ingen flykt längre, det är inget vackert, det är inte höstlöv och sommarregn och kvällskonserter och allt annat jag älskar. Och jag hatar tidiga kvällar, jag hatar solen, jag hatar gräsmattor, jag hatar frukosttebrickbilder och allt annat jävla trams som föds av maktbehov och uppmärksamhetssökande. Om jag inte lämnar snart. Om inte solen slutar skina så jävla hemskt snart. Och jag ska skjuta ner er från himlen för jag hatar er.
/och ni kommer fan aldrig vara den del av mitt hjärta för jag orkar bara inte bry mig

Slutade nian på en fredag eftermiddag. Solen sken, och vi sken för det var äntligen slut. Jag grät när jag pratade med läraren som räddat mitt allt, och jag grät när jag gick ut från skolgården och insåg att jag hade klarat mig genom allt. Från ensamhet till hat till dödshopp till krossade hjärtan och syrebrist. Jag klarade allt.

baby you don't have to live your life in fear

Slipper småstadsångesten och manshetsen. Får äntligen bli fri. Bli jag.
Men det är meningen att jag ska gråta, att jag ska sakna personerna som fick mig att bara se döden, att inte hitta någon utväg. Och det är meningen att jag ska trösta personerna som bara stod bredvid, tittade på och hoppades på att allt skulle försvinna. Jag gråter inte för er skull, jag håller inte om er och jag tänker aldrig någonsin älska er. Låtsas inte som att jag bryr mig om att ni inte älskar mig, för det tränger inte igenom de tiotusen lager av skydd jag byggt upp. Det slår inte sönder, det krossar inte.

YOU'RE TO PROUD TO SAY THAT YOU'VE MADE A MISTAKE, YOU'RE A COWARD TO THE END.

Är förvirrad. Och jag skriker och slår och gråter och allt du säger är att jag inte är mig själv. Att det här inte är jag, att det är någon annan. Du säger att jag mår dåligt, att jag aldrig verkar glad och jag gråter för jag har inte varit såhär lycklig på länge. Och du ser inte. Vet ingenting alls.
Vi slutar om en vecka, och jag ska aldrig bli som du. Ska inte göra samma misstag. Ska vara jag. Men du och ensamheten gör det så svårt. Jag fryser ihjäl och tänker att aldrig någonsin ska jag bli som du, aldrig någonsin ska jag gå med på att kallas vid ditt namn.
Men vi ska glömma allt, dansa tills gräset under oss skafts bort. Skrika tills strupen försvinner och lungorna skrumpnar. Med våra vener är fyllda med blod som pumpar fort, fort, men allt blod ska någon gång sluta flöda. Men inte än, inte än.
Behöver någons läppar. Behöver hud. Behöver slåss. Behöver flyga. Behöver flykt. Och inget behöver mig.

Medan småstadsångesten, ensamheten, bristen på körbärsblommornabjörklövenväxligheten och kommerdettahållakommeralltfallaångesten tar hårt försöker vi växa upp, ta egna beslut, andas på egen hand. Vi slås ner tusen gånger och tusen gånger mer. Längtar bara ifrån all småstad, alla säsongstrendmänniskor som inte ser skillnad. Som inte ser något.
Skolan är bara utvärdering, slutspurt och nu ska vi alla samlas och älska varandra och vara vänner. Men jag älskar inte många, vill mest bara slippa, ingen mer av min hjälp knulla dig själv.

Hatar Sverige. SKA SPRÄNGA HELA JÄVLA SKITEN. Hatar snön, all jävla otillräcklighet, lagomheten, skolorna, tankarnamatenkänslornaskogentrottoarernaklaradigsjälvALLT.
Vill bara ha mer vita blomblad, markerade kanter, soptvättblompisslukt, tunnelbansleenden, timessquareturister, allt som går att få. Förstår inte hur någon ska kunna anpassa sig till stockholmstakten efter något sånt här. Förstår inte hur någon orkar leva här utan att brytas isär.
Ska duscha bort manhattanlukten och växla in alla dollar och bli en äkta jävla svenne.

På ett åtta timmars flyg till New York iförd det mjukaste klädesplaggen jag kunde hitta i min garderoben ser jag allting på svart och vitt. Vill ställa allt till rätta, göra allt bra, hinna med och vara på topp. Men istället vågar jag inte prata om något alls. Sa det viktigaste, ärligaste, jag sagt på år i lördags, men det försvann snart bort och känslan från då finns inte kvar.
Sluter ute allt och går i mig själv, in i min zon av trygghet och värme. Ingen når mig, ingen kan se mig i min luva. Jag finns inte, och alla andra bara försvinner. Flygplanet, alla passagerare, den äckliga svettlukten och känslan av instängdhet. Drar streck på ett papper och hatet, tvivlet, ångesten speglas i den matta tuschen.

07-08-09
Det är något med dig som får alla andra att följa. Ge upp allt annat, släppa taget och följa. Du har snart en egen armé, en egen fästning och du slår så hårt det går. Alla andra som står i vägen förvandlar du till dimma som dystert ser på men inte har någon röst, som bara är där för att vara. Och ni tränger genom min fasad, och jag står rakt för att slippa ta alla slag. Försöker hålla mig över mark, hålla huvudet högt. Hold on to your dreams.Låt ingen komma in. Låter ingen komma in. Ingen når mig, ingen förstår mig. Släpper alla för att orka stå rakt, för att ingen orkar hålla mig uppe. I alla andra är det stilla, men i mig slår någonting hårt. Du undrar varför jag ger upp dig hela tiden, och jag svarar inte. Vet inte att jag ger upp dig för att du inte slåss för mig, slåss vid min sida. Ingen slåss för mig, och din armé är för stark. Du slår muren i bitar och ni slår. Och jag står givakt med min rygg rak och tar 400 slag.

Vaknade och såg allting annorlunda. Allt var lite mer grått, lite mer vanligt, lite mer tråkigt. Det fanns inte några varma fingrar under en filt, inga klara färger och ingen du i verkligheten. I verkligheten finns inga drömmar värda att drömma, för inget leder någonstans. I drömmen finns inga känslor som består. Och i drömmen sa jag att allt var en dröm men du sa att inte alls, vi fanns på riktigt och jag skulle aldrig vakna.
Och sen krossades vi i gryningen båda två.

Det samlas damm på hyllorna och bilderna på oss är gömda i ihop-tejpade lådor som nog aldrig kommer öppnas. För det gör för ont att se på allt vi var och allt jag kände. Och allt jag trodde att du inte kände. Vi sa nog ingenting egentligen, vi var bara en enda stor veva av rött hår och sängkläder och tankar och begär och obesvarade känslor. Och det gör ont att se dig sitta i bänken framför. (för jag vet hur ont jag gör)

Du sprang efter hösten som en galen marskatt och dina fingrar blev alltid spöklikt blåa av den sena aprilkylan. Och i mitt huvud var du alltid sommarregnet och vågorna vid fyren och nattfjärilarna på väggen på sensommaren. Dina tankar fanns bara i mina tankar och mitt hjärta fanns i dina obefintliga fingrar mot min rygg och oexisterande lockar i pannan. Dina känslor var bara mina känslor i ett annat blodomlopp.

Solen är alltid påväg ner jag är med dig.

Det är sommar och du frågar mig om vi ska träffas och bada dagen efter. Jag säger ja, trots att jag inte alls vågar. Jag går runt och grämer mig inför att visa mig inför dig i badkläder, trots att det var så jag föll för dig. Grämer mig för att vara ensam med dig, på ett annat ställe än under mitt duntäcke. Och jag sover knappt den natten, för du håller mig vaken.
När jag vaknar morgon därpå så smattrar regnet mot fönster. Det regnade i två dagar och jag tror aldrig att jag har hatat regn så mycket som då.

No time for us - sista låten 2008
Kom igen Lena - första låten 2009
För en lång lång tid - sista låten 2009
Jag har varit vilsen Lisa - första låten 2010
Mannen i den vita hatten (16 år senare)  - sista låten 2010
When we were winning - första låten 2011
Hurts like heaven - sista låten 2011
Dansa fastän - första låten 2012

Det här är en liten resumé av året som gått. Jag har gjort en sådan här i kanske två-tre år, men eftersom att jag har bytt blogg ganska mycket i år så finns det knappt något att basera den här på. Eftersom att jag inte vill byta mina fina små traditioner så fortsätter jag på den här bloggen.
Det här kanske inte är så intressant, men det är mest för min egen skull jag gör det här.
(klicka på namnen på varje månad så får du en liten spotify-lista för den månaden)

Januari 2011

Första dagen bara bra, inte en sådan där ångestdag utan en ganska fin. Firade jul med Sofia och Tord och sådär.
Januari var svår och jag mådde bara bra de få timmar jag hade konfirmationsmöten. Försökte göra allt för att få livet att funka och blundade för hemskheter. Den 18onde brast det och jag låg och grät på en skoltoalett i ungefär hundra timmar, tills en vän smsade mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade en massa för honom och gick sedan ut, sjukanmälde mig och gick hem. Lämnade allting bakom mig och började om på nytt. Samma kväll dansade jag runt i mitt rum och kunde andas, allt kändes nytt och jag älskade det. All ångest var som bortblåst. Konfirmationen och kyrkan var mitt liv under januari-månad.

Februari 2011

Jag var småförälskad och nervös hela tiden. Började anstränga mig mer än någonsin och det kändes bra.Varenda rast spenderades med att sitta i en hall med alla mina vänner och så, vi spelade mest spel, sjöng på skinny little bitch och var konstiga.
Pratade med pojk som var precis lika trött på världen som jag var, och han berättade hur han försökte bli av med all ångest från sitt ex. Jag försökte hjälpa honom, men när vi möttes i korridorerna på min skull utbytte vi inte ett enda ord. Samma pojke skrek jag åt några dagar senare, då han inte kunde respektera min tro eller någonting jag stod för.
Sedan hände det mest bra saker, åkte till kläppen med kyrkan, såg Daniel Adams-Ray (och han tog i min hand och jag skrek och han flinade <3), fick reda på att jag skulle få mvg i kemi osv

Mars 2011
Kom hem från kläppen, med ett något tyngre hjärta och lite mer ångest.
Mars månad bestod mest av häng med mina fina vänner, gudstjänster, konfirmation och så vidare. Fram tills slutet av månaden, för då fick vår klass besök av franska utbytesstudenter. Jag hade två stycken franska killar som bodde på mitt rum, medan jag sov på en luftmadrass i datorrummet.

April 2011
Vi svenskar hade det i alla fall extremt roligt, så länge fransmännen inte var idiotiska och jobbiga(vilket mina var mest hela tiden).
Vi hade två stycken fester med fransmännen + alla svenskar, vilket var så jävla roligt. Jag, Estrid och Renzo snodde kladdkaka + dricka och satte oss bakom en whiteboardtavla i kopieringsrummet och mös, folk var galna, det bildades massor av fransmän+svenskar-par (vilket var det bästa ever <33333) och vi dansade en himla massa till dålig musik.
Grät hur mycket som helst när fransmännen åkte hem, men såhär i efterhand saknar jag dem inte ett dugg.
Annars så smälte snön, jag gick på två stycken Håkan-konserten, en med Matilda och en med mina föräldrar, jag var galen i Blaine och klippte raklugg.

Maj 2011
Jag åkte på konfirmationsläger med min konfa-grupp och hade det fantastiskt. Jag badade, gick runt barbent, pratade med en massa nya människor och så vidare.
Hände väl inte så mycket mer.

Juni 2011
Trots att det var varmt och jag hade längtat efter värmen i flera månader så ville jag helst ha varma och gosiga tjocktröjor. Så jag begravde mig i böcker och Harry Potter så fort sommarlovet kom. Jag träffade inte ens några av mina vänner på över en månad.
Jag sommarjobbade med att måla om korridorerna i mina skola, och det var nog sämsta valet jag gjort. Var så ledsen och trött hela tiden, orkade inte göra något och gömde mig under täcket så fort jag kom hem. När jobbandet äntligen var slut så kunde jag andas igen.

Juli 2011
Harry Potter-premiären. Behöver jag säga något mer än så?
Åkte till en liten ö kallad Notholmen och njöt av att vara ensam, låg på stranden och läste i hela dagarna. På kvällarna satt jag ensam vid fyren och tittade ut över vattnet och läste lite mer.
Sedan åkte jag på bilsemester med min familj, vi åkte igenom nio länder och bodde bo säkert tusen hotell. Vi shoppade i Caen, sov på lyxhotell i Hamburg, promenerade i Amsterdam, såg Mauthausen i Österrike och var på Auschwitz och Birkenau.

Augusti 2011
Jag var nog väldigt ensam genom hela augusti, jag dansade ensam i sängen, drömde om någonting större, grät på nätterna och log på dagarna. Hade ångest över allt som gått snett och för att jag inte tog vara på något.

September 2011
Vad hände i september egentligen? Har ingen aning, inget minne av tiden, inga texter, ingenting. Har några hemska Photobooth-bilder, men det är nog allt.

Oktober 2011

”Mannen på bussen har en tatuering på handen som han håller på stolen framför mig. Han är kanske sextio och ser sliten ut, sådär trött och orkeslöst. Jag är femton och ser nog värre ut redan. Vaknar trött, lever trött och andas långsamt. Gråter på kvällarna, i mörkret när jag vet att ingen vet. Grät för ett år sedan, gråter nu. Bygger en sköld som jag gömmer mig bakom, tänker tankar som aldrig blir sagda och gör uppror i mitt huvud. Lär mig aldrig att bara vara tyst, låta något passera. Alla tankar sprängs inom mig och jag kan inte hindra det. Vi är inte vänner på riktigt, bara så länge, bara tills vi alla hittar något bättre.

Killen snett bakom dig är vacker och rynkar pannan. När han tror att jag inte tittar åt hans håll ser han på mig, men vänder snabbt iväg. Jag undrar vem han är, varför han sitter på en buss i just den här staden och varför vi råkade hamna på samma kontinent, i samma land, på samma buss. Han kliver av fem stationer innan mig och sitter inte på bussen på vägen hem.

Vi går längs samma gamla buskar, diskuterar samma sak och du blir arg. Jag bryr mig inte för jag är trött på alla här och du är en av dom. Du går ifrån mig hundra meter innan vi ska skiljas åt, orkar inte prata mer. Jag orkar inte bry mig utan går vidare och struntar i allt annat.

Jag siktar, skjuter, missar."

Beskriver nog oktober helt okej

November 2011
Coldplay och Veronica Maggio var finaste, och mitt hjärta gick sönder lite när jag såg den sistnämnda.
Jag praoade en vecka på en restaurang, vilket var så. jävla. hemskt. Jag började astidigt, slutade sent, hade astråkigt, hackade grönsaker och vill bara hem. Slapp som tur var sista dagen eftersom att jag skulle på gymnasiemässa. När jag gick hem på torsdagen var jag överlycklig och ville bara flyga iväg, sa hejdå, stack och kommer aldrig tillbaka.

December 2011
Jag gick på sju stycken öppna hus för olika gymnasium, vilket var utmattande men det kommer bli bra i slutändan hoppas jag.
Jag hade under december någon slags hårångest och färgade det först grönt, sedan när det började försvinna så började jag bleka håret en massa. Så nu är håret blont, ska bli blondare och ska få rosa och kanske lite lila slingor.
Annars så tog jag bort min tandställning, hade ångest över uppgifter, fick fina julklappar och sov en massa.