tord
instrumental II
Tunneln blir en treminuters flykt, för att sen förvandlas till ett galler med lås och med bommar och med folk som vakar utanför. För cigaretterna och samtalen och te är ingen flykt längre, det är inget vackert, det är inte höstlöv och sommarregn och kvällskonserter och allt annat jag älskar. Och jag hatar tidiga kvällar, jag hatar solen, jag hatar gräsmattor, jag hatar frukosttebrickbilder och allt annat jävla trams som föds av maktbehov och uppmärksamhetssökande. Om jag inte lämnar snart. Om inte solen slutar skina så jävla hemskt snart. Och jag ska skjuta ner er från himlen för jag hatar er.
/och ni kommer fan aldrig vara den del av mitt hjärta för jag orkar bara inte bry mig
you don't love me, big fucking deal;
baby you don't have to live your life in fear
Slipper småstadsångesten och manshetsen. Får äntligen bli fri. Bli jag.
Men det är meningen att jag ska gråta, att jag ska sakna personerna som fick mig att bara se döden, att inte hitta någon utväg. Och det är meningen att jag ska trösta personerna som bara stod bredvid, tittade på och hoppades på att allt skulle försvinna. Jag gråter inte för er skull, jag håller inte om er och jag tänker aldrig någonsin älska er. Låtsas inte som att jag bryr mig om att ni inte älskar mig, för det tränger inte igenom de tiotusen lager av skydd jag byggt upp. Det slår inte sönder, det krossar inte.
YOU'RE TO PROUD TO SAY THAT YOU'VE MADE A MISTAKE, YOU'RE A COWARD TO THE END.
saying nothing, that's enough for me;
Vi slutar om en vecka, och jag ska aldrig bli som du. Ska inte göra samma misstag. Ska vara jag. Men du och ensamheten gör det så svårt. Jag fryser ihjäl och tänker att aldrig någonsin ska jag bli som du, aldrig någonsin ska jag gå med på att kallas vid ditt namn.
Men vi ska glömma allt, dansa tills gräset under oss skafts bort. Skrika tills strupen försvinner och lungorna skrumpnar. Med våra vener är fyllda med blod som pumpar fort, fort, men allt blod ska någon gång sluta flöda. Men inte än, inte än.
Behöver någons läppar. Behöver hud. Behöver slåss. Behöver flyga. Behöver flykt. Och inget behöver mig.
men alla mår dåligt och alla mår skit håll det där för dig själv och ditt usla liv.
Skolan är bara utvärdering, slutspurt och nu ska vi alla samlas och älska varandra och vara vänner. Men jag älskar inte många, vill mest bara slippa, ingen mer av min hjälp knulla dig själv.
från arton grader till snö.
Vill bara ha mer vita blomblad, markerade kanter, soptvättblompisslukt, tunnelbansleenden, timessquareturister, allt som går att få. Förstår inte hur någon ska kunna anpassa sig till stockholmstakten efter något sånt här. Förstår inte hur någon orkar leva här utan att brytas isär.
Ska duscha bort manhattanlukten och växla in alla dollar och bli en äkta jävla svenne.
svarta linjer
Sluter ute allt och går i mig själv, in i min zon av trygghet och värme. Ingen når mig, ingen kan se mig i min luva. Jag finns inte, och alla andra bara försvinner. Flygplanet, alla passagerare, den äckliga svettlukten och känslan av instängdhet. Drar streck på ett papper och hatet, tvivlet, ångesten speglas i den matta tuschen.
400 slag
Det är något med dig som får alla andra att följa. Ge upp allt annat, släppa taget och följa. Du har snart en egen armé, en egen fästning och du slår så hårt det går. Alla andra som står i vägen förvandlar du till dimma som dystert ser på men inte har någon röst, som bara är där för att vara. Och ni tränger genom min fasad, och jag står rakt för att slippa ta alla slag. Försöker hålla mig över mark, hålla huvudet högt. Hold on to your dreams.Låt ingen komma in. Låter ingen komma in. Ingen når mig, ingen förstår mig. Släpper alla för att orka stå rakt, för att ingen orkar hålla mig uppe. I alla andra är det stilla, men i mig slår någonting hårt. Du undrar varför jag ger upp dig hela tiden, och jag svarar inte. Vet inte att jag ger upp dig för att du inte slåss för mig, slåss vid min sida. Ingen slåss för mig, och din armé är för stark. Du slår muren i bitar och ni slår. Och jag står givakt med min rygg rak och tar 400 slag.
jag bara väntar här tills mörkret behagar försvinna
Och sen krossades vi i gryningen båda två.
when old love keeps you waiting, run to me
Du sprang efter hösten som en galen marskatt och dina fingrar blev alltid spöklikt blåa av den sena aprilkylan. Och i mitt huvud var du alltid sommarregnet och vågorna vid fyren och nattfjärilarna på väggen på sensommaren. Dina tankar fanns bara i mina tankar och mitt hjärta fanns i dina obefintliga fingrar mot min rygg och oexisterande lockar i pannan. Dina känslor var bara mina känslor i ett annat blodomlopp.
Solen är alltid påväg ner jag är med dig.
aldrig rätt tid, aldrig rätt plats;
När jag vaknar morgon därpå så smattrar regnet mot fönster. Det regnade i två dagar och jag tror aldrig att jag har hatat regn så mycket som då.
and i'm inches above the dust on the ground;
tuggummi-hår;
-
Kom igen Lena - första låten 2009
För en lång lång tid - sista låten 2009
Jag har varit vilsen Lisa - första låten 2010
Mannen i den vita hatten (16 år senare) - sista låten 2010
When we were winning - första låten 2011
Hurts like heaven - sista låten 2011
Dansa fastän - första låten 2012
2011
Det här är en liten resumé av året som gått. Jag har gjort en sådan här i kanske två-tre år, men eftersom att jag har bytt blogg ganska mycket i år så finns det knappt något att basera den här på. Eftersom att jag inte vill byta mina fina små traditioner så fortsätter jag på den här bloggen.
Det här kanske inte är så intressant, men det är mest för min egen skull jag gör det här.
(klicka på namnen på varje månad så får du en liten spotify-lista för den månaden)
Första dagen bara bra, inte en sådan där ångestdag utan en ganska fin. Firade jul med Sofia och Tord och sådär.
Januari var svår och jag mådde bara bra de få timmar jag hade konfirmationsmöten. Försökte göra allt för att få livet att funka och blundade för hemskheter. Den 18onde brast det och jag låg och grät på en skoltoalett i ungefär hundra timmar, tills en vän smsade mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade en massa för honom och gick sedan ut, sjukanmälde mig och gick hem. Lämnade allting bakom mig och började om på nytt. Samma kväll dansade jag runt i mitt rum och kunde andas, allt kändes nytt och jag älskade det. All ångest var som bortblåst. Konfirmationen och kyrkan var mitt liv under januari-månad.
Pratade med pojk som var precis lika trött på världen som jag var, och han berättade hur han försökte bli av med all ångest från sitt ex. Jag försökte hjälpa honom, men när vi möttes i korridorerna på min skull utbytte vi inte ett enda ord. Samma pojke skrek jag åt några dagar senare, då han inte kunde respektera min tro eller någonting jag stod för.
Sedan hände det mest bra saker, åkte till kläppen med kyrkan, såg Daniel Adams-Ray (och han tog i min hand och jag skrek och han flinade <3), fick reda på att jag skulle få mvg i kemi osv
Mars 2011
Kom hem från kläppen, med ett något tyngre hjärta och lite mer ångest.
Mars månad bestod mest av häng med mina fina vänner, gudstjänster, konfirmation och så vidare. Fram tills slutet av månaden, för då fick vår klass besök av franska utbytesstudenter. Jag hade två stycken franska killar som bodde på mitt rum, medan jag sov på en luftmadrass i datorrummet.
April 2011
Vi svenskar hade det i alla fall extremt roligt, så länge fransmännen inte var idiotiska och jobbiga(vilket mina var mest hela tiden).
Vi hade två stycken fester med fransmännen + alla svenskar, vilket var så jävla roligt. Jag, Estrid och Renzo snodde kladdkaka + dricka och satte oss bakom en whiteboardtavla i kopieringsrummet och mös, folk var galna, det bildades massor av fransmän+svenskar-par (vilket var det bästa ever <33333) och vi dansade en himla massa till dålig musik.
Grät hur mycket som helst när fransmännen åkte hem, men såhär i efterhand saknar jag dem inte ett dugg.
Annars så smälte snön, jag gick på två stycken Håkan-konserten, en med Matilda och en med mina föräldrar, jag var galen i Blaine och klippte raklugg.
Maj 2011
Jag åkte på konfirmationsläger med min konfa-grupp och hade det fantastiskt. Jag badade, gick runt barbent, pratade med en massa nya människor och så vidare.
Hände väl inte så mycket mer.
Juni 2011
Trots att det var varmt och jag hade längtat efter värmen i flera månader så ville jag helst ha varma och gosiga tjocktröjor. Så jag begravde mig i böcker och Harry Potter så fort sommarlovet kom. Jag träffade inte ens några av mina vänner på över en månad.
Jag sommarjobbade med att måla om korridorerna i mina skola, och det var nog sämsta valet jag gjort. Var så ledsen och trött hela tiden, orkade inte göra något och gömde mig under täcket så fort jag kom hem. När jobbandet äntligen var slut så kunde jag andas igen.
Juli 2011
Harry Potter-premiären. Behöver jag säga något mer än så?
Åkte till en liten ö kallad Notholmen och njöt av att vara ensam, låg på stranden och läste i hela dagarna. På kvällarna satt jag ensam vid fyren och tittade ut över vattnet och läste lite mer.
Sedan åkte jag på bilsemester med min familj, vi åkte igenom nio länder och bodde bo säkert tusen hotell. Vi shoppade i Caen, sov på lyxhotell i Hamburg, promenerade i Amsterdam, såg Mauthausen i Österrike och var på Auschwitz och Birkenau.
Augusti 2011
Jag var nog väldigt ensam genom hela augusti, jag dansade ensam i sängen, drömde om någonting större, grät på nätterna och log på dagarna. Hade ångest över allt som gått snett och för att jag inte tog vara på något.
September 2011
Vad hände i september egentligen? Har ingen aning, inget minne av tiden, inga texter, ingenting. Har några hemska Photobooth-bilder, men det är nog allt.
”Mannen på bussen har en tatuering på handen som han håller på stolen framför mig. Han är kanske sextio och ser sliten ut, sådär trött och orkeslöst. Jag är femton och ser nog värre ut redan. Vaknar trött, lever trött och andas långsamt. Gråter på kvällarna, i mörkret när jag vet att ingen vet. Grät för ett år sedan, gråter nu. Bygger en sköld som jag gömmer mig bakom, tänker tankar som aldrig blir sagda och gör uppror i mitt huvud. Lär mig aldrig att bara vara tyst, låta något passera. Alla tankar sprängs inom mig och jag kan inte hindra det. Vi är inte vänner på riktigt, bara så länge, bara tills vi alla hittar något bättre.
Killen snett bakom dig är vacker och rynkar pannan. När han tror att jag inte tittar åt hans håll ser han på mig, men vänder snabbt iväg. Jag undrar vem han är, varför han sitter på en buss i just den här staden och varför vi råkade hamna på samma kontinent, i samma land, på samma buss. Han kliver av fem stationer innan mig och sitter inte på bussen på vägen hem.
Vi går längs samma gamla buskar, diskuterar samma sak och du blir arg. Jag bryr mig inte för jag är trött på alla här och du är en av dom. Du går ifrån mig hundra meter innan vi ska skiljas åt, orkar inte prata mer. Jag orkar inte bry mig utan går vidare och struntar i allt annat.
Jag siktar, skjuter, missar."
Beskriver nog oktober helt okej
November 2011
Coldplay och Veronica Maggio var finaste, och mitt hjärta gick sönder lite när jag såg den sistnämnda.
Jag praoade en vecka på en restaurang, vilket var så. jävla. hemskt. Jag började astidigt, slutade sent, hade astråkigt, hackade grönsaker och vill bara hem. Slapp som tur var sista dagen eftersom att jag skulle på gymnasiemässa. När jag gick hem på torsdagen var jag överlycklig och ville bara flyga iväg, sa hejdå, stack och kommer aldrig tillbaka.
December 2011
Jag gick på sju stycken öppna hus för olika gymnasium, vilket var utmattande men det kommer bli bra i slutändan hoppas jag.
Jag hade under december någon slags hårångest och färgade det först grönt, sedan när det började försvinna så började jag bleka håret en massa. Så nu är håret blont, ska bli blondare och ska få rosa och kanske lite lila slingor.
Annars så tog jag bort min tandställning, hade ångest över uppgifter, fick fina julklappar och sov en massa.
it will all end in tears;
Är sliten (likaså är mitt numera blekta hår) måste städa måste bleka håret måste köpa jeans måste ta mig samman måste ha roligt måste vara trevlig.
oh, little girl, i don't care no more;
Vill inte sova alls. Drömde att jag blev våldtagen inatt och att jag satt och vaggade mig själv på sängen. Vaknade i en annan säng imorse och var rädd för världen. Ska träffa folk imorgon och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag är rädd för allt nuförtiden, att jag är rädd för alla jag känner. Vågar inte ta kontakt för jag tror inte att någon vill ha kontakt.
-
DET FINNS INGET ATT GÖRA I DEN HÄR TRISTA FÖRORTEN DET FINNS INGENTING HÄR FÖR OSS NÄ URSÄKTA JAG ÖVERDREV LITEGRANN VI KAN JU KNARKA SUPA OCH SLÅSS SÅ HAR DET ALLTID VARIT HÄR UTE INGEN JÄVEL HAR BRYTT SIG OM OSS MAN SKA VARA SOM EN ZOMBIE VARA NÖJD MED SIN LOTT OCH ALDRIG FRÅGA OM NÅTT.
eat that up, it's good for you
Noshörningen Ragnar.
Detta är mitt plektrum. Det är ett djur på plektrummet. Djuret hade inget namn, men jag vill att han ska heta Ragnar så nu gör han det. Han är fin. Och lite lätt misshandlad. Jag undrar om han tycker om sitt horn, men han vill inte svara.
Tjejen bakom är jag. Jag heter Ebba. Min vän Elin ska komma hit så jag ska vänta, men först ska jag på öppet hus. Jag är faktiskt en stor flicka som ska börja på gymnasium.
Nu säger jag hejdå. För jag vill. Hejdå.
