molnkulisserna

Ska sluta vara så jävla seriös. HEJ HÄR ÄR JAG, jag har ett dödsrelikmärke i handen och förevig ångest över gymnasievalet. Om en vecka och typ elva timmar så tar jag förevigt bort min tandställning, LIKE A UNICORN. (bara för att min kompis kallar mig enhörning hela tiden och för att jag bott i enhörna, föredetta enhörning föralltid. <3)

Efter tio år i samma klass framgår skillnader och olikheter tydligt. Vi har hunnit se allas fel och brister, det går inte att dölja något när din vardag är totalt beroende av någon annans. Det vi gjorde som sjuåringar hänger kvar som en slöja och hindrar oss från att vara vem som helst, göra vad vi vill. Vi kommer alla gå ut nian tillsammans, efter tio år med dem flesta i klassen. Vi har blivit ett, en enda stor självskadande mekanism. Vi har gått igenom den där första skoldagen, provet, skolstressen och NO-rapporten tillsammans och växt från stökiga barn till stökiga tonåringar.

Som femtonåring i en småstad så har vi inte så många val, vi kan inte ta oss härifrån hursomhelst och vi är tvungna att gå kvar i samma skola. Småstadsångesten är stor och fördomarna växer. Skillnaderna mellan oss är stora, men vi håller ihop ändå för vi är allt vi har.
Det finns ingen värme här, ingen hälsar på stan och kassörskorna på Willys känner inte igen dig trots att ni ses varenda dag. Gatorna är lika kalla år efter år och renoveringen av bron slutar aldrig. Ett leende besvaras med en kall blick, ett hej besvaras med ett mummel.

Om vi, som bor i samma stad och träffar varandra oftare än en gång i månaden, inte kan visa medkänsla för varandra, hur ska vi då kunna vara trevliga och moraliska när det kommer till andra människor? När du är uppväxt i en stad byggd på fördomar och hot, hur ska du då kunna gå vidare med livet? Kommer vi, som sedan barnsben fått lära oss att ta det säkra före det osäkra, kunna ta oss ifrån detta? Kan man lära en gammal hund att sitta?

Som femtonåring tjej är det inte meningen att du ska uttrycka dina åsikter, du ska tycka saker men inte ännu. Du ska sköta dig och ditt skolarbete, dina vänner och du ska vara tajta som ler och långhals och ni ska ha planer om vad ni ska göra när ni växer upp. Det är okej att ha tonårsproblem men du ska ändå växa upp och bli något. Du ska gå i ett gymnasium och trivas, uttrycka dina känslor med konst och dagligen blogga på din blogg med tjugo läsare. Du kommer troligen vara med om någon slags sexuellkränkning, även om det så handlar om en ovälkommen smekning på röven, några ord om hur dina bröst ligger snett i behån eller t.o.m. något slags påhopp. Det är så världen ser ut, så det är bara leva med det. Du ska växa upp och få ett jobb, inte riktigt det du drömde om men det är bra ändå. Du kommer troligen tjäna lite mindre än din man, men det är ingenting du låtsas om eller tar upp för det är ju så det ska vara. Du ska finna dig i hur din situation är och försöka göra det bästa av det. Dina problem kommer aldrig vara större än skolan, så det är bara att plugga på.

Som femtonårig kille ska du vara kaxig, ha rätt mängd med vax i håret, häng och klisterlapp på kepsen. Du och dina grabbar ska skratta högt i klassrummet och du ska tro att betygen löser sig senare. Du ska vara hård och inte prata om känslor, om någon frågar om vad du söker hos en tjej ska du svara bröst och ett ”tight ass”.  Du ska gå på ett gymnasium där du helst slipper plugga och du ska bli en kall Scania-arbetare, skaffa nya vänner, en familj och en villa. Din fritid kommer att bli minimal och du kommer inte längre ha tid med dina polare från grundskolan.

Vi har fått höra att vi har val, att vi kan göra vad vi vill och vi är unika, medan vår framtid egentligen ser likadan ut som personens som sitter bredvid oss i klassrummet. Vår frihet är inbillad. Hon bredvid mig drömmer om ett fritt liv som rockstjärna, hon vid bordet framför drömmer om att flytta till USA och han längst bak i klassrummet drömmer om att bli elitidrottare, troligen så kommer ingen av dem lyckas. Troligen så kommer flera av oss dö i förtid, kanske av en hjärtattack eller hjärnblödning. Våra triviala problem kommer förbli just det, triviala. Ingen kommer minnas oss om tusen år, men vi kämpar ändå på för att bli något.  Som mest så kommer någon kanske passera ditt namn i en släktforskning någonstans.

Samhället lurar oss att vi är någonting betydelsefullt som kommer att finnas kvar för alltid. Även fast vi inte är något sådant, spelar det någon roll? Så länge du är nöjd, gör det då någonting om du inte blir känd och älskad av folket?

Uppgift som jag skrev för någon vecka sedan, det är det enda jag blivit nöjd med på hur länge som helst.

får ingen luft
blir knuffad runt
jag dansar men jag känner ingenting alls
allt går för fort
dom andra drog
andas, andas men det är för varmt

Allt jag skriver blir skit, raderar, skriver om och raderar igen. Slåss mot tomheten och vägrar slukas av idiotin.