molnkulisserna

Går ut och går och gråter inte alls. Går förbi alla ställen jag älskat, där vi gungade med brustna hjärtan och för många tankar, bänken vi satt på i timmar, gräsmattan där mina vita skor blev gula, lekparken med såpbubblorna och ditt hus där jag gråtit så många gånger. Det gör inte ont att se dig längre, att se någon annan utanför ditt hus eller att ens tänka på dig, men det gör ont att vara överallt där vi har varit.
Jag genar över fotbollsplanen i regnet, sjunger och struntar i att tanten i den vita jackan troligen tror jag är dum i huvudet. Går långsamt runt, folk i regnjackor stirrar men jag orkar inte se dom i ögonen. Lyssnar på musik, sjunger med när ingen hör och väntar på ett mirakel. Möter dig på vägen hem, men orkar inte bry mig mera.
Jag tror att jag hittat rätt för nuet, men det känns att det snart är slut.

Mannen på bussen har en tatuering på handen som han håller på stolen framför mig. Han är kanske sextio och ser sliten ut, sådär trött och orkeslöst. Jag är femton och ser nog värre ut redan. Vaknar trött, lever trött och andas långsamt. Gråter på kvällarna, i mörkret när jag vet att ingen vet. Grät för ett år sedan, gråter nu. Bygger en sköld som jag gömmer mig bakom, tänker tankar som aldrig blir sagda och gör uppror i mitt huvud. Lär mig aldrig att bara vara tyst, låta något passera. Alla tankar sprängs inom mig och jag kan inte hindra det. Vi är inte vänner på riktigt, bara så länge, bara tills vi alla hittar något bättre.

Killen snett bakom dig är vacker och rynkar pannan. När han tror att jag inte tittar åt hans håll ser han på mig, men vänder snabbt iväg. Jag undrar vem han är, varför han sitter på en buss i just den här staden och varför vi råkade hamna på samma kontinent, i samma land, på samma buss. Han kliver av fem stationer innan mig och sitter inte på bussen på vägen hem.

Vi går längs samma gamla buskar, diskuterar samma sak och du blir arg. Jag bryr mig inte för jag är trött på alla här och du är en av dom. Du går ifrån mig hundra meter innan vi ska skiljas åt, orkar inte prata mer. Jag orkar inte bry mig utan går vidare och struntar i allt annat.

Jag siktar, skjuter, missar.

Jag skulle kunna presentera mig, säga vem jag är och så, men just nu är jag ingen. Jag är inget jag, jag är ett något, men jag låter som något mer och bättre än något så vi kan väl låtsas att jag är ett jag.
Jag kommer från en stad fylld av förortskänslor, hat, förtryckelse och svenskt vemod. I den här staden vågar vi inte vara i mörkret, för bakom varje skugga döljer sig mer hat än vad som kan rymmas i en människa. Vi talar inte om det, men ilskan mot invandringen skaver i de flesta av oss. Det är den här staden inget byggs i, för allt kan byggas i Stockholm. Det är här jag växt upp och ska komma att lämna någon dag.
Jag är nu i den åldern där du ska kunna ta hand om dig själv, ta egna beslut, tänka själv men vara tyst, följa med och jobba mot frihet och självständighet. Jag är fast mellan vita betongväggar, rutiga papper och en gul träpanel.
Egentligen så heter jag Ebba, och det här är mitt femte försök att visa min kreativitet som ständigt minskar.