molnkulisserna

Mannen på bussen har en tatuering på handen som han håller på stolen framför mig. Han är kanske sextio och ser sliten ut, sådär trött och orkeslöst. Jag är femton och ser nog värre ut redan. Vaknar trött, lever trött och andas långsamt. Gråter på kvällarna, i mörkret när jag vet att ingen vet. Grät för ett år sedan, gråter nu. Bygger en sköld som jag gömmer mig bakom, tänker tankar som aldrig blir sagda och gör uppror i mitt huvud. Lär mig aldrig att bara vara tyst, låta något passera. Alla tankar sprängs inom mig och jag kan inte hindra det. Vi är inte vänner på riktigt, bara så länge, bara tills vi alla hittar något bättre.

Killen snett bakom dig är vacker och rynkar pannan. När han tror att jag inte tittar åt hans håll ser han på mig, men vänder snabbt iväg. Jag undrar vem han är, varför han sitter på en buss i just den här staden och varför vi råkade hamna på samma kontinent, i samma land, på samma buss. Han kliver av fem stationer innan mig och sitter inte på bussen på vägen hem.

Vi går längs samma gamla buskar, diskuterar samma sak och du blir arg. Jag bryr mig inte för jag är trött på alla här och du är en av dom. Du går ifrån mig hundra meter innan vi ska skiljas åt, orkar inte prata mer. Jag orkar inte bry mig utan går vidare och struntar i allt annat.

Jag siktar, skjuter, missar.