molnkulisserna

Går ut och går och gråter inte alls. Går förbi alla ställen jag älskat, där vi gungade med brustna hjärtan och för många tankar, bänken vi satt på i timmar, gräsmattan där mina vita skor blev gula, lekparken med såpbubblorna och ditt hus där jag gråtit så många gånger. Det gör inte ont att se dig längre, att se någon annan utanför ditt hus eller att ens tänka på dig, men det gör ont att vara överallt där vi har varit.
Jag genar över fotbollsplanen i regnet, sjunger och struntar i att tanten i den vita jackan troligen tror jag är dum i huvudet. Går långsamt runt, folk i regnjackor stirrar men jag orkar inte se dom i ögonen. Lyssnar på musik, sjunger med när ingen hör och väntar på ett mirakel. Möter dig på vägen hem, men orkar inte bry mig mera.
Jag tror att jag hittat rätt för nuet, men det känns att det snart är slut.