molnkulisserna

Jag gråter aldrig, och det gör så jävla ont. Vi gör så jävla ont, all skolångest, alla tidiga kvällar, vi, du, sommaren, tomheten, vivivi, dududu, alltalltallt. Men det känns som att du aldrig existerade, precis som alla andra, det känns som att vi var ett avlägset universum. Som att våra godnatt-sms, ditt huvud mot mitt bröst, saknaden och allt hejdåförlåtjagångrarmig inte existerade.
Tunneln blir en treminuters flykt, för att sen förvandlas till ett galler med lås och med bommar och med folk som vakar utanför. För cigaretterna och samtalen och te är ingen flykt längre, det är inget vackert, det är inte höstlöv och sommarregn och kvällskonserter och allt annat jag älskar. Och jag hatar tidiga kvällar, jag hatar solen, jag hatar gräsmattor, jag hatar frukosttebrickbilder och allt annat jävla trams som föds av maktbehov och uppmärksamhetssökande. Om jag inte lämnar snart. Om inte solen slutar skina så jävla hemskt snart. Och jag ska skjuta ner er från himlen för jag hatar er.
/och ni kommer fan aldrig vara den del av mitt hjärta för jag orkar bara inte bry mig

Slutade nian på en fredag eftermiddag. Solen sken, och vi sken för det var äntligen slut. Jag grät när jag pratade med läraren som räddat mitt allt, och jag grät när jag gick ut från skolgården och insåg att jag hade klarat mig genom allt. Från ensamhet till hat till dödshopp till krossade hjärtan och syrebrist. Jag klarade allt.

baby you don't have to live your life in fear

Slipper småstadsångesten och manshetsen. Får äntligen bli fri. Bli jag.
Men det är meningen att jag ska gråta, att jag ska sakna personerna som fick mig att bara se döden, att inte hitta någon utväg. Och det är meningen att jag ska trösta personerna som bara stod bredvid, tittade på och hoppades på att allt skulle försvinna. Jag gråter inte för er skull, jag håller inte om er och jag tänker aldrig någonsin älska er. Låtsas inte som att jag bryr mig om att ni inte älskar mig, för det tränger inte igenom de tiotusen lager av skydd jag byggt upp. Det slår inte sönder, det krossar inte.

YOU'RE TO PROUD TO SAY THAT YOU'VE MADE A MISTAKE, YOU'RE A COWARD TO THE END.

Är förvirrad. Och jag skriker och slår och gråter och allt du säger är att jag inte är mig själv. Att det här inte är jag, att det är någon annan. Du säger att jag mår dåligt, att jag aldrig verkar glad och jag gråter för jag har inte varit såhär lycklig på länge. Och du ser inte. Vet ingenting alls.
Vi slutar om en vecka, och jag ska aldrig bli som du. Ska inte göra samma misstag. Ska vara jag. Men du och ensamheten gör det så svårt. Jag fryser ihjäl och tänker att aldrig någonsin ska jag bli som du, aldrig någonsin ska jag gå med på att kallas vid ditt namn.
Men vi ska glömma allt, dansa tills gräset under oss skafts bort. Skrika tills strupen försvinner och lungorna skrumpnar. Med våra vener är fyllda med blod som pumpar fort, fort, men allt blod ska någon gång sluta flöda. Men inte än, inte än.
Behöver någons läppar. Behöver hud. Behöver slåss. Behöver flyga. Behöver flykt. Och inget behöver mig.