molnkulisserna

Jag gråter aldrig, och det gör så jävla ont. Vi gör så jävla ont, all skolångest, alla tidiga kvällar, vi, du, sommaren, tomheten, vivivi, dududu, alltalltallt. Men det känns som att du aldrig existerade, precis som alla andra, det känns som att vi var ett avlägset universum. Som att våra godnatt-sms, ditt huvud mot mitt bröst, saknaden och allt hejdåförlåtjagångrarmig inte existerade.
Tunneln blir en treminuters flykt, för att sen förvandlas till ett galler med lås och med bommar och med folk som vakar utanför. För cigaretterna och samtalen och te är ingen flykt längre, det är inget vackert, det är inte höstlöv och sommarregn och kvällskonserter och allt annat jag älskar. Och jag hatar tidiga kvällar, jag hatar solen, jag hatar gräsmattor, jag hatar frukosttebrickbilder och allt annat jävla trams som föds av maktbehov och uppmärksamhetssökande. Om jag inte lämnar snart. Om inte solen slutar skina så jävla hemskt snart. Och jag ska skjuta ner er från himlen för jag hatar er.
/och ni kommer fan aldrig vara den del av mitt hjärta för jag orkar bara inte bry mig